Av: mellanchefen

Jag hoppas innerligt att jag inte är medelmåttig och självupptagen, men jag känner ändå igen mig lite. Jag har alltid trott att jag en dag skulle bli chef, men för 10 år sedan hade jag en chef (min chefs chef) som inte ansåg att jag var något ledarämne, och som också befordrade en kopia av sig själv till min chef, en ung kille som inget visste om livet, tyvärr. Jag bytte jobb, fick mitt första chefsjobb i en annan organisation och hade efter 5 år blivit befordrad två gånger och ökat min lön med 50 %. Nu har jag bytt jobb igen och är chef över en ganska stor grupp människor. Det är jätteroligt! Och det tycker medarbetarna också! Det vet jag, min känsla är understödd av siffror såsom trivselundersökningar och personalomsättning. Den unge chefskopian däremot är kvar på samma ställe, men medarbetarna flyr. Tyvärr. Det är bara att konstatera att man är olika och har olika talanger som passar på olika ställen och bara för att man som chef har någon som är lik en själv i personalen så behöver det inte betyda att den personen automatiskt är en bra chef. Omvänt, någon som är olik dig kan också vara lämplig. Och så är frågan om du själv är så jättebra! Visst kan man behöva ta ned folk på jorden ibland, men det bör vara en sista utväg, att användas sparsamt!. Försök istället lägga upp en långsiktig plan, och prata med henne, på ett tydligt men respektfullt sätt, om problem med att uppfattas som självupptagen mm. Kanske mognar hon om hon blir tagen på allvar! Lycka till med medarbetaren. Och se upp så hon inte blir din chef så småningom, sådant händer!